och den midsommarhälsning man tänker mest på är den man inte kan skicka.
semester
och jag är som jag är och han är som han är.
och vi pratar inte och vi hörs inte.
och jag bryr mig inte.
för jag vet att allt är mitt fel.
och jag är så utmattad att jag inte kan komma på ett enda sätt för att ändra på något,
för att få det att bli bra.
vi sliter.
alla är sjuka och alltid alltid alltid är det jag som måste göra allt.
ALLTID.
ALLT.
och min chef möter mig en morgon när jag har jobbat 35 övertidstimmar på fem dagar.
och ser bejdande på mig och det enda jag förmår mig svara är, prata inte om det.
det enda jag tänker på är semester.
tänker att det faktiskt skall bli ganska skönt att inte träffa honom varje dag,
för att det är som det är.
för att jag mår som jag mår.
för att vi har blivit vad vi har blivit.
så kommer den äntligen semestern,
jag är så slut att jag sover de tre första dagarna, sover och är ledsen.
sen gör jag det man gör på semester, det jag gör på semester.
och sen åker vi utomlands, och jag tänker inte så mycket på honom, litegrann ibland.
när något påminner om honom eller snarare om det vi hade. som vi inte har.
får ont i hjärtat för att jag har varit så elak, för att jag vet att jag har varit så himla elak.
för att det han sa fortfarande bränner i mig, "du är så elak mot mig, så himla taskig" utan att jag hade sagt något då. och så höll han om mig hårdare precis när han sa det.
det gjorde så ont, för jag visste ju att det var sant.
så när jag ligger på en strand långt bort bredvid fröken utropstecken med en drink i handen och njutlider av värmen, så kommer ett sms, som är snällt och vänligt och gulligt och mitt hjärta blir lite mjukare.
då kanske han inte hatar mig ändå?
fast jag är så himla elak?
då kanske han har förlåtit mig, igen.
men hur många gånger kommer han att göra det?
hur många chanser har jag?
jag har redan fått fler än jag förtjänar.
och jag svarar:
att jag vill ha semester länge länge till.
vad jag skrev i juli 2010 om december 2009 - juli 2010 men aldrig publicerade för det kändes fel. fel att vara här igen.
och jag svarar att vi sitter där tillsammans, i samma båt om man så vill, i samma skit, historien upprepar sig alltid och man hamnar där igen, alltid.
i samma gamla hemvana skit.
för jag är också där igen, så mycket där igen,
där historien har upprepat sig.
och jag lär mig aldrig att jag aldrig lär mig.
jag tycker så himla mycket om honom. egentligen gör jag ju det.
men det är bara taggigt, sårigt, kantigt och avigt.
jag är så taggig jämt, jag kan inte sluta kura ihop mig, fast jag vet bättre. så mycket bättre.
jag är fortfarande fast.
fast jag har bestämt mig så många gånger att det är slut med det, så.
är.
jag.
där.
igen.
och visst hade jag redan hört vad folk sa viskade om i korridorerna och visst hade hon redan skällt ut mig flera gånger. jag trodde jag kunde hantera det.
och jag har alltid sett det som att vi är kompisar om ens det.
hur kan man tänka något annat om någon som första gången man pratar om annat än vardagliga saker gapar och har sig, ställer till mindre scener och gråtandas. j
ag som aldrig ställer till scener gjorde visst det av total frustration för att jag
var
där
igen.
som en pjäs i andras svartsjukedraman, utskälld och hatad för min blotta existens. och jag kunde visst inte ta det ännu en gång, att få allt över mig, fast jag inte gjort något mer än funnits till. höra än en gång att det är en tävling som inte går att vinna, att de aldrig kan vinna över mig.
ingen kan vinna. det finns ingen tävling. jag har inte ställt upp i någon.
jag förlorar hur jag än gör, vad jag än gör.
alla förlorar.
och de svarta galna tårarna rann natten lång i bitande göteborgsblåst och kyla.
fulgråt och fulsprit.
jag skämdes som jag inte skämts sen jag var barn.
så jävla naket och äckligt.
så svagt.
jag är så svag.
äcklig.
ber om ursäkt för mitt haveri flera gånger på natten genom ettor och nollor, att det inte var meningen att det skulle gå ut över honom. och han är bara lugn, så lugn och svarar att det var bra, bra att vi pratade om det, att han alltid finns där för mig, att han vill vara med mig.
jag kunde inte möta hans blick när vi sågs dagen därpå, kunde inte svara på raderna som kom upp på skärmen.
kunde inte.
förmå mig.
allt drama förde oss närmare, för vi litade på varandra i den frågan. jag litade på honom i den frågan. vi pratade om ingenting och kom ännu närmre trots avsaknaden av djup. och alla pratade om det, och alla sa till mig att han är kär i dig förstår du inte det? och folk som aldrig hade träffat oss innan trodde vi var tillsammans.
närheten tog sig fysiska former men jag har hela tiden backat från det sexuella, innan det gått för långt. förstört. sova nära, vara nära, känna tryggheten, ja tack.
dit men inte längre.
alltid dit men inte längre.
kan aldrig släppa någon längre.
han åker bort en vecka. min bästis frågar hur mycket han hört av sig, hur söt han är. och jag säger att han inte gjort det att vi inte kommer göra det. och hon bara skrattar och tycker jag är töntig, men jag visste att det skulle trappas av. min känsla för att läsa av situationer är ibland alldeles för välutvecklad.
han hörde inte av sig.
på två månader.
det var en vecka, allt kan hända på en vecka, en dag, en timme, en minut, en sekund.
han är borta en vecka och hör inte av sig på två månader.
han är kall och hård, inget prata mer än det arbetet kräver,
inget höra av sig, ingenting.
han har stängt ner, raderat.
som om vi inte hörts tio gånger om dagen i flera månader.
förväntade mig inte det,
inte så brutalt.
hårt.
vi ses varje dag vi utbyter meningar varje dag,
men inget är som vanligt,
inget är som det brukar.
och jag saknar det, honom.
och jag försöker
men
jag
är
där
igen.
min rädsla har drivit närheten på flykt,
igen.
fast jag tyckte att jag var lite bättre den här gången.
gav lite mer, men aldrig nog,
aldrig tillräckligt.
det duger aldrig.
jag duger aldrig.
jag kan inte kräva av någon att den skall ta sig igenom allt det där som är jag och som gör att jag alltid gör så här. det är inte ett spel, det är inte en fasad.
det är bara
jag.
och jag avskyr när folk tror att de kan skydda sig bakom och rättfärdiga allt med "det är bara vad jag tycker, tänker, vet och det står jag för"
trots det, så är det där, här
bara jag.
jag vill så gärna att någon skall orka, för jag försöker att bli någon annan, någon enklare, men jag kan inte. hur gärna jag än vill och försöker.
för allt kommer åt mig. jag låter allt komma åt mig, ta mig.
och jag smsar sis när jag skall ut en regning sommarkväll och är sen alldels för sen. att jag vill vara en sval kvinna med grace. och hon svarar herregud kom det där direkt från en 50tals bok om hur en kvinna skall bete sig. men det gjorde det inte.
men ibland så.
vill jag bara vara någon annan. inte bli sådär som jag blir på fyllan ibland nu för tiden.
så som jag var innan, eller så som jag skall bli,
men inte sån som jag är.
och jag är där för att han hade tjatat så på mig att jag skulle följa med, och jag ville ju. att det skulle bli bra. men när vi sitter där mitt emot varandra tittar han på mig med de där besvikna kalla ögonen och håller sig borta hela kvällen. och jag blir så himla ledsen. för jag vet att det är jag som har gjort att det blivit så, att han inte orkar mer.
orkar med mig mer.
senare attackkramar han mig och lyfter upp mig inför alla de andra.
vad handlar det om? varför gör du så? säger mina ögon och jag frågar om han är sur, som den icke svala kvinnan med grace jag är.
han ser på mig och säger att han så klart inte är det.
så klart.
det vi har blivit skaver i mig,
min oförmåga skaver i mig.
allt skaver.
ibland är det nästan som det var och ibland hejar han inte ens.
och så försöker han övertala mig igen, att följa med. och jag är så där som jag kan vara. avig och med krav på den kravlösa tillvaron.
jag är rädd att allt drama skall börja om, de har inte slutat prata jag vet det. som hyenor bevakar de varje blick, ord, alltid redo att kasta sig över och sluka minsta lilla. jag kan inte ta det, hantera det. min gräns är sedan länge passerad.
och jag tänker att han kanske inte är lika arg längre. kanske kan han klara av att vara nära mig igen utan att ilskan och frustrationen tar över. och jag vill ju att det skall bli bra, jag vill kunna förlåta mig själv. jag blir övertygad, av honom och jag följer med.
första kvällen sitter vi nära och han lägger handen på mitt ben och tittar mig i ögonen och men du. och den tonen slår alltid an något i mig, när han är mjuk mot mig. jag ser bara tillbaka med de gröna blanka ögonen som aldrig kan dölja vad de känner och han ser på mig som om han vill säga något med sina också, som om han vill säga, snälla du kan vi inte bara sluta med de här elakheterna nu, kan vi inte bara gå tillbaka till att vara vi, vi två emot världen becca, det är vi två mot världen. som han har sagt så många gånger. men jag tittar ner och ut över poolen istället för att säga något, jag kan inte möta hans blick när han är så där.
det gör ont, för ont.
allt det jag har ställt till med smärtar mig.
för jag fastnar så lätt.
för jag är där igen.
han lämnar mig med den mörka känslan i magen, badar och jag vägrar för jag är sån där som jag är, jag skäms för hur jag ser ut. klarar det inte. och han hade lovat att inte tjata. men han tjatar lite. innan min blick stoppar honom.
och skräpet, white trash som han har kallat henne otaliga gånger klänger på honom och det gör mig ingenting, alla klänger alltid på honom men det gör mig aldrig något och han försöker provocera mig till att agera men jag gör det inte.
jag spelar inte det spelet. jag spelar inga spel.
och så händer det som jag varit rädd för hon drar med mig in i badrummet och skall prata igen, och jag kan inte förstå att det händer igen, att hon inte har slutat. att hon aldrig slutar. hon skäller igen och frågar hur det är mellan honom och mig och hon säger att hon är så svartsjuk på mig för att de alla tycker så mycket om mig och att hon så himla gärna vill vara min vän och jag är ärlig och frågar hur hon ens kan vilja det?
jag orkar inte mer, orkar inte bråka mer, inget jag säger om honom tror hon på ändå. hur många gånger innan har vi inte haft den här diskussionen, precis samma om och om igen, vad mer kan jag säga göra? jag frågar henne varje gång vad vill du att jag skall göra? och hon svarar alltid att det inte finns något jag kan göra.
vi går ut från badrummet tillsammans. jag hade verkligen hoppats att hon skulle ha ändrat sig och slutat upp, men aldrig slutar de upp. aldrig.
den obefintliga tävlingen pågår alltjämt.
så sätter han sig nära igen och lägger armen bakom mig och skålar och han ser på mig att jag har ont. inte så som han tror men visst har jag ont.
alltid.
och jag kan inte säga det till honom, för det är min hemlighet och jag litar inte på honom, på det sättet. det finns bara ett sätt jag litar på honom på. jag vill inte att han skall veta och tycka synd om mig och fråga varje dag hur ont jag har.
så ser han in i mina ögon igen och säger du är så skör. och jag svarar trotsigt som en femåring att jag inte är det. för jag är inte det, då hade jag inte följt med och suttit där vi sitter och han säger jo du är det, du är så skör, särskilt när du är full.
och jag vill bara gråta för visst är jag det.
jag är så liten och så skör, så svag och så trasig.
och jag beter mig som en jävla idiot hela förbannade tiden.
och då saknar jag honom så mycket, fast han sitter precis bredvid.
man blir aldrig så arg som på sig själv. jag vill ha honom som en snuttefilt, jag vill gömma mig i hans starka armar, jag vill att han ska säga att allt blir bra, att han ska hålla om mig när jag är ledsen och livet är mig övermäktigt. jag vill att han ska le åt mina suckar, att han skall tycka allt det där konstiga med mig är fint, så som han gjorde förut,
att han skall orka fortsätta ge fast han säger att jag bara tar och tar.
jag sväljer och försöker le överslätande.
jag plaskar med fötterna i poolen och hon som gapar och skriker sitter mitt emot och försöker föra en konversation. han kommer och sätter sig bakom mig och han kramar om mig länge för att säga godnatt. där och då vill jag sluta ögonen och vila i hans armar för alltid. jag säger: släck lampan är du snäll.
och när han har lämnat mig med den känslan i mökret säger hon: han avgudar verkligen dig, det vet du va?
jag skakar bara på huvudet och tittar ner, säger att det inte alls är så.
men jag blir ändå lite glad någonstans att hon säger det fast jag vet att det inte sant.
mitt arma lilla hjärta.
som det stretar.
andra dagen bråkar vi tyst hela dygnet och förösker sen reparera, tyst.
attackerar med sånt som sårar men som ingen annan kan se.
och jag vill inte ha det så men det finns ingen återvändo för oss. längre.
jag är medvetet elak fast han varit gullig och snäll. och han blir ledsen och jag ångrar mig så mycket innan jag ens handlat klart, men jag kan inte säga det för han undviker mig, eller klappar mig på huvudet snabbt och tittar mig bedjande i ögonen innan han går vidare, byter rum.
och det spelar ingen roll.
vi vill bara missförstå, allt.
stänga alla dörrar.
det finns ingen återvändo för oss.
det är bara rakt ner.
allt går nu.
och det är mitt fel.
han ligger bredvid en annan tjej i soffan som han också har pratat illa om och som försökt bli min vän under kvällen. det är det här jag aldrig har klarat med honom. den osäkerheten som visar sig i falskhet. jag tål den inte. jag tål inte människor som säger en sak och gör en annan, hela tiden.
han lärde mig tycka om honom ändå, fast jag skrikit på honom som den icke svala kvinna med grace jag är, om just det där. så många gånger. och han förlåter mig alltid fast jag inte ber om ursäkt.
och för att jag har en väldigt speciell plats i mitt arma lilla hjärta för personer som ger mig känslan av att vara värd någonting, att mjukna. de som orkar.
som jag saknar det där mjuka, den delen av mig.
och jag saknar att höra honom säga att han gör allt för mig, att han alltid kan muntra upp mig, att han alltid följer mig dit jag går. att jag inte är som andra tjejer. och att jag är världens bästa tjej. hämtar mig mitt i nätterna fast jag säger att han inte skall. så att han frågar om han verkligen inte får. och jag svarar att får, får han väl.
orkar med mig när jag är så där, som jag är.
bär mig.
till sängen, i vardagen, alltid. och vill sova med mig fast jag är världens jobbigaste att sova med och han inte ens får ligga. slingrar sina fingrar i mina när vi skall somna och ler åt mina suckar. och håller om mig hårdare för att lugna mig fast jag inte är orolig. och smeker mig över höften och andas lugnt och varmt i min nacke. låter mig ligga på hans bröstkorg och känna hans hjärta slå med lugna slag.
det är så banalt men jag saknar det.
så som jag alltid saknar det jag
kanske kunde få men kastade bort.
för jag är där igen.
där jag alltid kommer att vara.
för att jag aldrig lär mig.
för att jag aldrig duger
för att jag aldrig
är värd det.
aldrig.
vad jag skrev några veckor efter att jag slutat skriva här. för att publicera men tryckte aldrig på knappen. var inte min mening att sluta skriva här. det bara blev så.
som förra året.
det hade krupit på mig.
började ta över i påskveckan,
skärtorsdagen skar sönder mitt försvar.
jag borde ha vant mig.
vissa saker låter ingen vänja sig,
någonsin.
jag får vänta på den vita soffan, lite längre än jag kan vara bekväm med,
väl inne i rummet finns två läkare som båda presenterar sig som specialister.
magen reagerar reflexmässigt.
ingen vana.
ena läkaren tittar på mig med huvudet lite på sne,
jag känner mig inte alls nervös längre.
-lite bättre vill jag ändå tro att det är, lite bättre än sist,
han klämmer på kroppsdelar som jag sedan länge kopplat mig fri från.
bra
jag pratar så tyst att jag förvånar mig själv.
sätter mig på britsen,
känner mig mindre, dinglar med benen.
-du har väldigt mycket muskler på så tunna ben.
mhm jaså
jag har försvunnit ifrån rummet
-det är väldigt ovanligt speciellt med din sjukdom.
mhm
du tar väl uppehåll från träningen ibland?
mm
det är viktigt.
ja, ja jag vet.
allt jag vet,
hjälper mig sällan.
jag hör den andra prata om andra medciner, de kommer på tal igen.
jag säger som jag har sagt i halva mitt liv, så länge.
tillägger hur det var när jag åt dem.
-helt fri blir du aldrig.
helt fri blir jag aldrig upprepar sig i mitt huvud.
frigör det som smugit sig på, göder ilskan,
större och större.
jag flyttar min naturligt onaturliga kropp genom rummet.
frågar jag om jag kan få något som hjälper mig att sova.
och precis innan jag skall resa mig från stolen, dröjer jag och frågar det som skrämmer mig,
hur ser blodproven ut?
en av de två ser orolig ut, i mina ögon får han en rynka,
och springer ut ur rummet.
tillbaka med ett leende,
-ser bra ut, din lever klarar medicinerna bra, än sålänge.
än så länge upprepar sig i mitt huvud.
jag andas och går med svaga ljudlösa steg ut ur rummet.
det väller fram,
det som har krupit sig på,
tar över.
det som aldrig sker,
har hänt mig igen.
skrämmer mig,
jag skrämmer mig.
bort från tystnaden.
och på fredagen följer jag med på förfest,
sedan följer jag med till Nef, jag går aldrig till Nef,
jag testar nytt.
jag känner ingenting alls.
gammalt som nytt.
allt känns likadant
ingenting.
jag kan inte hantera ingenting.
går hem i snön och blåsten utan att frysa,
utan att längta.
utan att känna.
efter.
bästa väninnan lockar med mig ut.
tvekar, på påskafton?
jag följer med, jag har druckit i tio timmar när vi kommer in på deep.
jag går aldrig på deep.
ler i dörren, jag har en bit kvar till trettio, han tittar på mig, tittar på kortet, tittar på mig, ler.
jag vevar med armen i luften,
och jag känner ingenting och varför?
varför?
jag får en drink
och jag ser på henne att någonting är på gång.
när jag känner hans smala armar om min midja förstår jag.
det har redan tagit över mig, och när han säger sitt mjuka hej i mitt vänstra öra,
vet jag att det är för sent.
jag vänder mig om och stirrar rakt in i hans vackra ögon.
vad gör du här?
det är så mycket hårdare än jag tänkte mig.
jag är så mycket hårdare än jag tänkte mig.
om jag har en bra bit kvar till trettio har han oceaner kvar till trettio.
ryktet sa att du var här, jag har längtat så efter dig.
det är för sent.
och så typiskt honom att tro på rykten.
så jag tar mig ur hans smala starka armar,
och när jag vänder mig om
ser jag i hans ögon,
att han redan vet.
.
varje gång jag reser ifrån den här staden i mer än ett par dagar brukar jag fira med att köpa ett någon ny låt. så blev det inför förra helgen när jag efter en fredagskväll då fröken utropstecken åh:at mig tre gånger, vilket är för många åh även för fröken utropstecken, satte mig på ett tåg till en mindre stad. jag lyssnade utan att höra på foo figheters gamla times like this. väl där i den mindre staden var jag mer berusad än vad som är godtagbart och vackert och som borde frambringa åh:n av andra orsaker än de åh:n fröken utropstecken brukar utbrista i. det är det jag minns. det och min vän, som blev mycket glad över att jag tagit biljetterna hon gett mig och satt mig på ett tåg. times like this you learn to live again nej jag tror inte det, jag tror ingenting längre. det är min största brist, en stor förlust.
jag tror och hoppas knappt längre.
jag åker tillbaka och allt är tillbaka, jag är ensam och jag gråter mig till sömns igen. alla delar inom mig skriker och vill ha uppmärksamhet, alla skriker de fram sitt budskap med hög stämma som börjar bli hes. och det enda jag kan svara är jag orkar inte, och så trycker jag bort något en bit, de byter plats och fortsätter skrika. de är ensamma i grupp och kan inte samarbeta, jag har aldrig känt mig så trasig och osammanhängande som jag gör nu. jag är vilse. jag kan inte tänka klara tankar, de är inte ens hela, bara trasiga, fragment. jag har aldrig försökt vara någon annan, aldrig försökt att vara som alla andra, bara varit mig jag och det har alltid fungerat, kanske för bra. men det går inte längre, för jag vet inte vad som är jag.
jag har tappat bort mig själv.
det går ett par dagar, jag går omkring i regnet och är trött. innerligt trött.
på regnet.
på nätterna.
på allt.
på mig.
igen.
och när han ringer och vill att jag skall komma upp och säger att han behöver mig, säger jag självklart att jag kommer.
han säger att han behöver mig,
jag känner att jag behöver känna mig behövd.
och det är ju inte så att jag skulle göra allt det jag borde göra om jag stannade, så jag packar en liten väska med blommor på och jag köper håkan hellströms för en lång lång tid och sätter mig i den stora xc90n som han så gärna lånat ut när jag säger att jag måste åka.
den gör att jag känner mig liten, väldigt liten. och jag funderar på vad jag vill, om jag vill känna mig liten eller om jag vill känna mig stor. vad vill jag? vad vill jag? vad vill jag? det ekar hela tiden. vad vill jag?
jag vet inte. jag vet inte mer än att jag vill känna mig mindre splittrad och frågande. inför allt.
att jag behöver en paus.
jag lyssnar på broder daniels shoreline och på håkan och jag sjunger högre och högre och jag känner mer och mer. jag orkar inte med mer.
jag orkar inte med mer, "var egoistisk det är alla andra"-beteende, jag är inte byggd för det, jag blir bara ledsen och kall, hur jag än gör. mina armbågar är vassa men jag vill inte trycka in dem i andra, för att jag skulle kunna. jag vill inte vara en del av det, även om jag vet att jag borde och måste sätta mig främst, någon gång. för att överleva.
en kompis ringer och hon undrar hur det blev så, hur det kunde bli så att hon inte vet om att jag reser mellan olika städer och hälsar på. och jag svarar inte det blev så efter du blev tillsammans med din nuvarande pojkvän och vi inte hördes lika mycket, jag svarar att det blir så ibland, för det blir så ibland, av olika anledningar.
efter att jag har varit hos min vän en tid, åker jag vidare till min bror och hans familj, jag halvsover på deras soffa en stund. innan min äldsta brorsson tre år gammal skall gå och lägga sig kramar han sin pappa, sedan springer han runt bordet och kramar mig. vi har inte setts på ett år och de säger att han inte brukar krama någon annan är sin mamma och pappa, men han kramar mig. mitt hjärta tinar upp några grader.
min bror ger mig gratisbiljetter som han fått via jobbet, till henrik schyfferts 90tals show och jag ser den med en av de sötaste pojkarna jag vet ,nära mig.
och den är riktigt bra, jag skrattar så som jag inte har skrattat på länge, så som jag verkligen behöver.
sedan går jag hem till min kära vän och är glad. vi kramas och pratar och går sedan och lägger oss brevid varandra i hennes säng och hon pussar mig tre gånger på kinden innan vi säger gonatt.
alla de gånger jag vaknar under natten känner jag hennes hand på min ryggrad, det lugnar mig. jag behöver närhet, kärlek och trygghet.
jag orkar inte mer själv.
jag har saknat henne.
också.
vi pratar lite till när vi vaknat och dricker kaffe i blommiga muggar, vi kramar varandra hejdå två gånger och jag går vidare till min vän som drar med mig ut i stureplans natten. vi somnar hemma hos honom, han håller om mig tyst hela natten och jag gråter inte.
jag behöver det.
när jag sätter mig i bilen, regnar det inte. när jag kommer in i min lägenheten ligger det två handskrivna brev på hallmattan, det är inte många som skriver brev på fina papper längre, men hon gör det och det är vackert.
jag är här igen och kanske kan jag vara hemma här.
det känns lite bättre, i alla fall.
just precis nu.
.
som följd av en rad olyckliga omständigheter,
träffade jag honom förra söndagen,
med lite vodka i blodet ,
och lite svärta i hjärtat och runt ögonen.
han såg lite förvånad men glad ut när han såg mig.
jag såg lite spänd men inte så förvånad ut när jag såg honom.
han ger en puss på kinden och två armar om
jag ger en arm om
och ett hej.
det är inte vodkan som får min röst att mjukna,
det är han,
han har alltid haft den inverkan på min röst.
den får en annan ton i hans närhet.
verkligheten får en annan ton i hans närhet.
personer i min närhet brukar säga att jag är väldigt ärlig, eller för jävla ärlig, men inte elak, oftast.
och oftast är det nog så, ja.
men ibland är jag tyst istället, undanhåller inte sanningen, håller den bara bortanför ljuset.
ibland.
vi sitter i en trappa, jag har mjuknat och ljusnat.
han flätar in sina fingrar i mina.
och han frågar om han kan få sova med mig inatt?
jag stelnar till.
snälla?
jag tittar på honom och för en gångs skull vet jag precis vad mina ögon säger.
han ler lite mjukt och säger, jag menar sova, jag vill hålla om dig hela natten, det räcker för mig, jag skulle inte säga det om jag menade något annat.
jag tittar igen och jag vet vad mina ögon säger igen och fast jag vet att det är tydligt nog, säger jag
som om och ler lite.
jag är sjukligt trött på alla som skarvar sanningen till den vackraste formen hela tiden.
så trött att jag nästan säger att jag har haft väldigt lite livslust det senaste, eller snarare kämparlust, jag vill gärna leva och må bra, men jag är lite för trött på att kämpa för att göra det,
och definitivt väldigt lite sexlust,
det senaste och oftast.
men jag säger ingenting.
han skrattar litegrann och säger nja okej jag skulle inte säga exakt det men jag skulle inte säga så som jag sa, för jag menar verkligen att det räcker för mig om jag får hålla om dig hela natten.
jag tänker på det svarta i hjärtat och på de rast och sömnlösa nätterna och på tårarna som varit mig alltför nära i en period, när jag vänder och vrider på in och utsidan.
det är skönt att ha någon som kan hålla det borta och mig stilla,
skönt att somna i någons starka skyddande armar.
det är det, jag behöver det, jag måste tillåta mig det.
så det blir så.
en rad olyckliga omständigheter kan leda till en lugn natt.
som kan leder till flera lyckliga nätter efter det.
kanske var det ödet som gjorde att han kom hit igen.
det är skönt att somna med starka trygga armar om sig.
det är skönt att somna med hans starka trygga armar om mig,
jag tycker om att känna hans fingrar inflätade i mina när jag vaknar mitt i natten.
och jag vill att vakna med honom brevid mig.
det vet jag.
imorgon åker han till sitt studieland igen.
det vet jag också.
statusrapport, delar av en vecka, jag vet inte.
med mig själv,
om mig själv.
det är lördag, jag har gråit men jag ler när min bästa väninna/darling/numera föredetta sambo/kombo kommer och hämtar upp mig.
hon äter,
vi dricker vin.
jag har inte gråtit och jag ler inte när min far hämtar upp mig söndagmorgon klockan 8, jag har lovat att hjälpa till, vi skall arbeta.
jag skriver och skriver och skriver
utan att förstå någonting, tänker halva meningar, skriver halva meningar, är halv.
men det blir kanske bra, de blir kanske nöjda?
?
-drack ni mycket igår?
nja vi delade en flaska vin.
-du verkar inte så pigg.
nja, kanske inte.
vet inte, verkar jag någonting,
nuförtiden?
jag känner mig mest framgångsfattig,
nuförtiden.
när han sitter där vid sitt skrivbord, har jag på ett sätt svårt att få ihop det med min far, som skickar sms om vattenruschbanor och vågmaskiner. när föräldrarna är på semester, att han leker själv i ett tomt badhus.
ibland blir alla mina egna roller mig övermäktiga, jag kan inte få ihop allt det som är jag och alla situationerna till någonting,
till en enhet.
det är måndag och facebookstatus is very monday. om det bara hade varit väldigt mycket måndag, men det är väldigt mycket ingenting. väldigt mycket den här jävla staden, väldigt mycket det här jävla regnet, väldigt mycket den här jävla gråheten, det är väldigt mycket jävla februrai. om det bara hade varit väldigt mycket februari, om det bara...
men det är väldigt mycket ingenting,
av mig.
jag måste klippa håret, det är långt och lite trassligt.
det är så trassligt nu.
jag måste göra något nytt
eller reda ut.
rida ut.
ta mig igenom.
jävla februari,
jävla stad.
det är så tomt.
ensamt.
jävla jag.
om det bara hade varit februari...
det är allt.
allt är tomt.
och när det är så, vet jag nästan ingenting.
säger jag vet inte hela tiden. min kära vän brukar kommentera det, är det så igen?
och ja det är så,
igen.
jag ibland asäger jag,
jag inte vet, att jag inte orkar.
och hon frågar men vad skall du göra då?
jag vet inte.
har en utväg tagit form, är det svårt att inte tänka sig att kunna ta den.
det är livet tar mig,
igen.
jag vet inte.
många säger att jag har så mycket otur, att det nästan är otroligt vilken otur jag drabbas av,
och kanske.
jag vet inte.
det snurrar på ett kort tag. cirkeln går runt.
och igen. jackpot,
jackpot igen på oturshjulet.
jackpot,
igen.
en dag i veckan går jag fortfarande in, och ser om hans status är single.
det är den.
och jag ser att han är här igen, i landet.
och hur fan känns det?
det kändes fan,
ingenting alls.
jag vet inte.
och jag vill vara som en grävling, bita kvar till det knakar och går sönder.
det måste vara bättre än att aldrig hålla sig fast.
det är onsdag och facebooksstatus, is trying to get her ducks in a row.
jag måste ta itu med toastmaster och brudtärnerollen och diskutera färg och form.
tankarna viner och jag fladdrar.
min relation till gymmet kommer inte att försvags i vår, det står nu klart,
igen.
jag är en grävling, går det inte sönder så...
jag vet inte.
går jag sönder?
jag vet inte.
blivande bruden kära pinnen går igenom gästlistan, det finns en del frågetecken.
vem är det?
-du har träffat honom.
jaha... för längesen?
-ett tag, du var full då.
jaha...
det är sent på kvällen och en vän ringer, han frågar
- varför går ingenting som vi vill becca?
- jag vet inte riktigt, men det är för mycket repriser nu, för att inte vara sommar.
det är fredag och mycket mer vodka än jag klarar av, det är dans och den mörka blanka luggen klistrar sig mot pannan, det är varma kramar och hans första fråga är, hur går det pojkarna för dig nu då?
inte alls?
jag vet inte.
jag gömmer mig i bekanta varma ögon och armar, kryper ihop.
livet är inte vackert när en person som jag håller kär erfar alkoholens baksida i mina armar,
jag gör vad jag skall och håller upp och om.
-becca, jag är mycket trevligare när jag inte är såhär full.
baby, det är ingen fara.
-fan.
mmm, fan, men är ingen fara.
det är lördag och ankorna står inte i rad.
och hon som kallar mig sin lillasyster (inga blodsband) skickar meddelanden och jag åker från stan, ut till henne.
-jag hörde klackar och tänkte att det nog var du.
mmm
vi dricker vin, pratar, ser frågesport,
jag kan mycket men mest alkoholrelaterade frågor, vi skrattar.
fastnar.
söta sis.
hon frågar om ducks in a row.
uttryck, som idiom ungefär, säger jag.
vi skrattar.
kramas, tar ett glas till.
kramas.
jag gråter på vägen hem.
när det gäller andras akuta krissituationer,
ser jag vad som måste göras, och gör det.
när det gäller mina akuta krissituationer,
ser jag vad som måste göras,
kan jag göra det?
det är söndag, min far hämtar mig klockan 9, de blev nöjda. jag har lovat att hjälpa till,
igen.
vi arbetar.
-var du på fest igår?
fest, njae, drack vin med sis.
-drack ni mycket?
nja, tre - fyra glas.
-du skakar.
ja, jag vet.
"
jag behöver din famn att gömma mig i jag behöver din famn mot min melankoli jag behöver dina drömmr då mina inte räcker till och jag behöver all din vilja de dagar jag ingenting vill"
det krävs mer.
jag ägnade två veckor åt att försöka styra ödet och för det får jag en you're a hottie invitation på facebook? utan samband, visserligen av han, som var anledningen till att jag ville styra ödet.
och han har inte ens den applicationen själv? varför?
vad hände.
varför blev jag en facebookanalyserande hysterika?
det blev jag inte.
det krävs mer.
han, är tillbaka i sitt studieland.
jag är tillbaka på unversitetet, 200% heltidsstudier,
jag inbillar mig att tre scheman och arbete skall hjälpa mig att hålla mig i schack,
det krävs mer.
schackmatt?
och det krävs betydligt mer än en fånig invitation.
ja, klart jag behöver med än så,
för att släppa det krampaktiga taget om mitt hariga blödande hjärta.
lördag och jag tar glaset som erbjuds och fyller det med vin och åker vidare och fyller ett annat glas med samma innehåll, ilskan bubblar på insidan och leendet bubblar på utsidan.
jag dansar, hoppar och svettas till kiss I was made for loving you baby, på en av avenyns sunkigaste hak som jag aldrig besöker, jag försöker prova nytt.
min kompis gestikulerar att jag skall ge vika och sluta kvällen med läkarstudenten som är väldigt nära hela kvällen. hon älskar den bekräftelsen, mig ger den ingenting.
det krävs mer.
jag hoppar vidare.
jag håller krampaktigt fast vid gammalt,
vi går vidare.
det krävs mer.än en facebookinvitation,
gammalt flashar förbi i minnet.
han säger: du är så himla vacker. jag vill krypa ur mig själv och slingrar mig, flackar. han stryker mig över kinden och försöker fästa sin blick i mitt flackande. jag undrar varför jag alltid hamnar mot väggen med vackra killar och viker ner blicken. han säger jag tycker så mycket om dig, jag blundar. han säger: du verkar inte vilja förstå att jag är kär i dig och har varit länge, du är fantastiskt vacker och smärtsamt intelligent.
det handlar inte om vilja.
jag vill.
vill verkligen.
det handlar om rädsla.
det kanske handlar om vilja.
jag är rädd.
är verkligen rädd.
osäker.
det kanske inte handlar om rädsla.
det kanske handlar om vilja.
våga.
dansar vidare,
går hem,
ensam.
är ensam.
vaknar, samma som tidigare, tittar på mobilen, ett litet brev i ena hörnet.
bläddrar vidare, tittar i sända objekt listan, inte vad, bara till vem.
ser bra ut.
läser, svarar. kära pinnen ringer upp.
vill du vara toastmaster på mitt bröllop. tänker, tvekar, hon lirkar, okej, visst.
ser mig stå i klänning och prata inför tvåhundra personer.
tänker, hjälp mig nu.
pratar vidare.
hon frågar, jag hoppas att du svarar jakande på nästan fråga också,
tänker, hjälp mig nu.
vill du vara brudtärna på mitt bröllop, snälla, du, DU måste. svarar, självklart.
HJÄLP MIG,
NU.
ständigt denna ängslan.
vad är det för fel, varför är jag så rädd.
vad är det för fel jag inte kan göra rätt.
champagne två vardagskvällar, träffar honom. det har gått ett tag nu. jag har gått ett tag nu. utan honom.
han låser mig mot en vägg i rummet med det vackera pianot.
-snälla kom till mig på fredag.
det räcker att vi ses idag.
-du verkar inte vilja förstå att jag älskar dig och vill träffa dig.
jag verkar inte vilja förstå någonting.
tar ytterligare ett glas rosa champagne.
går hem ensam.
somnar gråtandes.
jag är ingenting.
jag förstår ingenting.
jag vet ingenting.
går till skolan, tidigt semnarium.
försöker hålla fokus.
-annat är det nuförtiden, ingen litar på någon.
nä precis säger jag, lite för fort verkar det som.
-nejmen alltså, inte när man gör affärer.
nej, nej just det.
aldrig?
går hem, försöker värma mig mig i duschens varma strålar.
det krävs mer.
så det är lördag igen,
jag är redo.
skall ta det lugnt med alkoholen och dansa.
skall inte leta efter hans ögon, eller hans, eller hans ögon i mörkret. efter något.
jag skall leta efter mina.
det kräver mer.
"
fick jag spela om partiet, fick jag chansen en gång till, fick jag vrida tillbaks tiden om dom gav mig en ny giv, fanfanfan det skulle varit du, fanfanfan det skulle varit du"
jag drack bort allt förstånd för två veckor sedan.
och sedan dess har jag försökt rensa och sortera,
tankar och ting.
och försökt styra ödet.
jag vet inte ens om jag tror på ödet.
på vad jag tror.
om jag har någon tro.
ingen tilltro.
jag var så hemskt besviken och sviken under årets sista dagar att jag ville bli,
hårdhudad och egoistisk.
beklämande,
och hemskt barnsligt för någon som,
endast av SJ och SAS anses som ungdom.
och det är ju egentligen självklart,
att jag inte vill vara så.
jag är känslig och (om)tänksam.
och jag tycker ju egentligen om det.
men ibland gör känsligheten ingen och inget gott.
och jag ville lämna den så ensam som den kan göra mig.
och mest sorgligt var att den enda personen som fick uppleva den förbättrade försämrade versionen av,
det som skulle föreställa jag.
är värd så mycket bättre.
så jag har försökt styra ödet,
till att vi skulle ses,
i alla fall en gång endaste gång till.
så att jag kunde visa honom hur vacker han är,
och hur enormt tacksam jag egentligen är och...
inbilla mig att det faktiskt finns något som heter tredje gången gillt (?)
intala mig att jag skulle kunna få och ta en chans till.
det kändes så otroligt viktigt.
att jag skulle få möjligheten att berätta för honom vad han har betytt för mig,
att kunna ge något tillbaka.
jag gjorde subitla försök, blev djärvare och...
tänkte att jag kan styra det om jag vill.
så som tankar kan gå om livet,
jag kan styra.
jag har makten.
sen suddas den svaga,
starka tanken bort,
som den gör när motsatsen bevisas.
klart och tydligt,
om och om igen.
som när,
fröken utropstecken en regnig söndagseftermiddag på ett cafe,
med en kopp kaffe i handen berättar om undersökningarna och resultaten.
och jag inte får fram mer än
va? hjärntumör? va?
och jag kramar om hennes hand.
ger värme.
och hon ser in i mina blanka ögon och säger att hon inte har tid med det, inte har tid att må såhär, att vara ledsen.
nej, inte har vi tid med sådant, vi har inte tid svarar jag,
utan att veta vad jag egentligen säger.
vi håller om varandra länge innan vi skiljs åt.
vi har tid.
svag,
jag försöker fortsätta mitt försök att styra ödet.
jag rensar och sorterar.
flyttar runt på alla väskor jag har köpt för att förvara mina saker i.
det viktigaste.
jag har inte tid.
sådant jag egentligen helst bär med mig,
på mig.
jag bär med mig henne,
i hjärtat.
jag har tid.
det går nästan en vecka och jag försöker fortsätta.
jag samlar mod.
jag åker till förorten och samtalar med en gammal whiskey i ena handen,
och fröken utropstecken i andra.
och jag är en sån osäker jävel.
att jag ibland känner behovet av att gömma mig bakom andras namn.
miuccia prada kändes för stunden som ett bra namn att gömma mig i.
jag lägger en kjol och top på disken och drar mitt kort.
och tittar bort medan han på andra sidan gör sitt arbete.
jag är rädd.
alltid är jag så rädd
för ingenting.
det ger mig ingenting.
och medan jag skriver mitt namn på den streckade raden,
frågar han om jag skall ha mig på det ikväll, det är ju så snyggt ihop!
ja, det skall jag nog svarar jag blygt under den långa blanka bruna luggen,
som fungerar bra att gömma sig bakom.
jag gömmer mig bakom mig.
egentligen vet jag det redan.
det jag visste på nyårsnatten, som jag drack bort tillsammans med förståndet.
hade jag kunnat gå,
hade jag inte gått.
bort,
från honom.
så jag tar på mig mina nya kläder och mina höga klackar,
jag går på fest.
och jag dricker vin.
och jag behåller förståndet
för jag vet.
att han är hemma hos sig.
jag dricker mer vin.
och jag behåller förståndet.
för jag vet.
att han är hemma hos sig,
för jag vet
att han inte kommer att komma hit.
eller jag dit.
för jag vet
att han är hemma hos sig,
tillbaka i sitt studieland.
och jag dricker mer vin.
och de säger att jag är väldigt vacker ikväll,
och vilken fin kjol.
jag ler blygt, bakom den långa blanka bruna luggen.
och jag undrar varför
jag försöker
när han
inte längre
är här.
varför jag har tackat nej två gånger.
det ger mig ingenting.
rädslan ger mig
ingenting.
han är allting.
jag vill inte bry mig om någon.
jag vill inte tycka om någon.
jag vill bry mig om honom.
jag tycker om honom.
jag vill vara snäll mot honom.
allting.
jag sorterar tankar och ting.
och jag kan inte minnas när jag tog på mig ryggsäcken.
men jag önskar så,
att jag kunde ta av mig den.
och att han var här igen.
och att det går att styra ödet.
men jag ger inte upp.
jag får inte ge upp.
jag vet,
att jag inte får ge upp.
mitt förstånd kanske hittar mig igen.
"
it's hard to keep an open heart when even friends seem out to harm you but if you could heal a broken heart" (vi glömmer det där om att jag grät mig till sömns på julafton).
2007 gjorde sig nästintill på egen tass till ett riktigt hundår.
var på det stora, fruktansvärt. mitt sämsta är.
och många i min bekantskapskrets värsta på länge.
med ond bråd död, gravallvarliga sjukdomsbesked, hastiga avsked,
krokiga vägar, lögner, svek och skakande upplevelser
var 2007, outtröttlig trötthet.
det ger 2008 god potential att bli mitt bästa.
mattan som ständigt dragits undan och lämnat mig liggande
ensam kvar
är utbytt av en vacker röd..
och stannar den inte som min vilja.
vill jag att 2008 ger mig någon som håller mig stilla och hel,
när allt skakar och faller isär.
jag har tre önskningar och viljor inför det nya året.
tre.
det blir nyårsafton och för att komma ifrån husbygge, barnprat och bröllopsplaner väljer jag en annan fest.
med höga klackar, svarta byxor och svart blus, det är inte mycket som glittrar mer än ögonen.
jag är mig själv och känner mig helare och starkare än på mycket längre.
allting hänger ihop.
och han är mycket sötare än jag minns honom. och hans ögon är precis lika vackra som jag minns dem.
och de stjäl blickar över hela rummet och jag kan inte låta bli.
och det enda som påminner mig om allt det jag inte har är min väninna som berättar om ett samtal hon har fört med en anna väninna, om mitt till synes eviga singelskap
- jag kan inte förstå hur hon kan vara singel, jag vet ingen så social och vacker som hon.
och jag lite ansträngt och tänker att ibland är det möjligt att lura alla, utan att vilja och att jag som det sägs på handelshögskolan verkligen tillhör skipthecrapgenerationen.
mina ögon fastnar på honom igen och min bästa väninna/darling/sambo/kombo försöker viska något i mitt öra om honom och jag ler och svarar.
och innan första glaset är uppdrucket vid middagsbordet frågar han hur det går med kärleken, har jag hittat någon livskamrat än?
det svider till i mig, på en plats jag inte trodde fanns.
och jag svarar att jag väl inte har det, att det går lite dåligt med det.
ja, hjälp vad dåligt det går med det upprepar jag för mig själv, på platsen jag inte trodde fanns. och han säger lite för högt för att jag skall vara bekväm med det
- men vi har ju redan delat säng, becca och jag, det är bara att fortsätta på den vägen.
och ibland känns det som helt rätt väg att gå vidare på.
alla skålar, ler och är glada på tolvslaget, glada att lämna 2007, att byta år, blad och se framåt.
och det märktes på inkommande nyårshälsningar att 2007 varit illa.
med bland annat- jag skulle tagit hand om dig bättre fina och nu slår vi världen med häpnad.
det är bara ett nytt datum, en ny kalender.
men i år har det större innebörd, i år är det större.
för mig.
allt får större betydelse när det inte finns mycket att hålla tag i.
och jag kan inte låta bli att fastna med blicken i hans ögon oavsett om han är nära eller långt borta.
det är något med de ögonen och har alltid varit.
det är alltid ögonen.
jag vet inte hur många glas vin jag har druckit men klart är att det är för många.
och han kommer fram och frågar om jag inte skall följa med ut lite och jag tvekar men följer med.
inte så mycket skipthecrapgenerationen när allt kommer omkring.
och han lägger sina armar om min midja. jag har saknat de armarna. jag har saknat någons armar. jag har saknat allt det som han kan ge mig. han tittar på mig med de där ögonen igen.
- du är så vacker, om du bara visade mig att det är okej, så skulle jag kyssa dig nu.
jag fäller ner blicken åt sidan och stelnar till.
det är alltid ögonen.
det är alltid mina ögon,
som ställer till det för mig.
jag tillhör inte skipthecrapgenerationen,
alls.
jag vet inte ens vad det är jag skräms av.
men jag är så rädd att jag måste vända mig om och sen ställa frågor om hur han har det i landet där han nu bor.
och han svarar.
-ärligt becca, det är dåligt, det är verkligen dåligt, seriöst.
och jag vet inte vad jag skall göra av mig själv,
det är bara tomma ord.
jag är helt tom.
om det inte vore så komplicerat-
är det inte alltid
så komplicerat som det
görs.
förhoppningsvis begick jag 2008:s största misstag när året bara var några timmar gammalt,
för värre misstag vill jag inte göra.
vill man ha något, skall man ta det.
jag lär mig visst aldrig.
happy new year, happy new year, happy new year.
god jul (?) (eller en önskan om att i alla fall en pusselbit faller på plats 2008).
tveksamheter
alltid.
och jag har märkt hur de under hösten stundvis
har tagit över mina tankar och mina meningar.
smugit sig in.
initialt subtilt
vidare mot
tydlighet (?).
jag älskar henne (?)
jag tycker om dig (?)
tänkt
sagt
med en antydan till frågetecken.
inte uttalat
men nära bakomliggande.
som produkt av
en längre tids
osäkerhet,
tvivel.
och otrygghet
jag duger (?)
det blir bra (?)
det är fredag.
det är eftermiddag,
tänkte:
vad och var hade jag varit utan henne.
hon har betytt allt
i vissa stunder.
varit där och varit trygg.
jag var så lycklig över att jag har och har haft henne i mitt liv.
vackert.
det kändes vackert.
äkta, på riktigt och ärligt.
det är fredag.
det är kväll.
festen är okej, trevlig.
inte mer,
inte mindre.
vill inte höra mer om
hur de anser att jag är intelligent,
att jag är vacker och sådant.
det är bara akademiska poäng
och personliga åsikter (?).
det känns svårt.
svårare än vad det är (?).
tar mitt glas, styr mot köket.
hon säger -ta mitt med, fyll på mitt med.
visst, självklart!
jag vinklar karaffen och vinet kluckar ner i glasen.
och jag hör hur samtalen går vidare i rummet intill.
och jag hör hur de pratar om honom.
min föredetta.
min allra känsligaste föredetta.
det är något.
en ny butik som öppnas, de är någonannastans.
sen hör jag en annan röst som säger
-ja, det var då det började, då ni hånglade första gången!
-sssssccchhh, hon väser högre än vad som krävs
och för sent.
jag har redan hört.
de har redan avslöjat ytterligare en affär.
med min dåvarande bästa väninna.
jag orkar inte.
och jag vill återigen bryta med
alla.
det
här
orkar
jag
inte.
jag vill vara ärlig
vill vara snäll
vill ställa upp.
vill alltid vara sann
vill alltid veta sanningen
ibland undrar jag varför
jag strävar så.
när sanningen inte är sann
när sanningen inte är vacker
när sanningen
kan göra
ont.
så ont.
när alla alltid jagar
nästa bekräftelsekick.
men jag hatar när människor
ljuger för mig.
det är värre
mycket värre.
som om jag
inte skulle kunna hantera sanningen.
jag kan hantera sanningen.
jag kan inte hantera att någon ljuger.
det är värre
så mycket värre
än
sanningen.
det
här
orkar
jag
inte
jag är så trött på det,
in i märgen trött på hur allt
allt
allt
allt
som för stunden känns fint, vackert, tryggt.
timmar senare
alltid.
smutsas ner
eller försvinner,
rycks ifrån mig.
alltid.
jag väntar lite
längre
än vad som krävs.
tar en klunk av det väntande vinet,
mer än som krävs.
går tillbaka,
låtsats som om jag aldrig hört
men jag vet att hon
antagligen förstår
att jag vet.
och hon säger - thank you darling!
han är betedde sig vidrigt
om och om och om
igen.
han gjorde fel
det är hans fel.
inte hennes.
men min vän?
min så kallade bästa väninna?
det
här
orkar
jag
inte.
det är länge sedan nu
och det borde inte
kännas.
räknas.
i den allmänna konkursen
som är mitt känsloliv
borde ytterligare minus
inte göra någon skillnad.
men jag känner mig
besviken.
och sviken
av livet.
ensam.
ensam
är
inte
stark.
det här orkar jag inte
längre.
jag duger ?
det blir bra ?
?
några dagar i december (eller att jag ibland tänker att jag måste posta inlägg här tills jag blir lycklig).
dramatiska kvällar, eviga nätter, långa telefonsamtal, bubbligt vin och stora tårar. jag fryser redan och de minnena värmer mig inte.
en fredagskväll och jag står ensam och väntar på henne vid ett spår på centralstationen.
och jag är lite orolig att jag inte kommer att känna igen henne, en oro väl befogad som obefogad. jag ser henne före hon ser mig, vinkar och ler och då ser hon mig.
-oj vad annorlunda du ser ut, jag kände inte igen dig, verkligen annorlunda!
vi är inte de vi har varit, vi fyller inte längre tomrummet som har funnits.
och fortfarande finns.
jag ler och säger att det måste vara frisyren. men jag vet att det inte bara är frisyren,
det är allt,
jag inte längre den personen.
vi dricker vin och går på stan och på liseberg och det regnar.
vi går ut och äter och dricker vin och går vidare och dricker drinkar,och det regnar.
vi går vidare och hon säger att det är fantastiskt att ingen har gråtit än eller att hon inte har gråtit än och jag tänker att det kommer vi inte att göra, jag är inte den personen längre.
vi är inte de personerna för varandra längre. som om jag aldrig hade tänkt det pratar hon vidare om att jag har räddat hennes liv och jag tänker att nej, det har jag inte alls.
och jag inte är den personen längre.
på väg hem frågar hon vem han är. vem?
jag frågar men metalliskt kall röst,
det är fel.
han som såg ut som om han hade sett ett spöke när han såg dig och vars glädje lyste mer än alla lampor på liseberg i hans ögonen när han la armarna om din midja och pussade dig ömt på kinden.
va? pratar hon så?
och jag vill svara jaså han,
som om han är ingen,
att han är ingen.
för han börjar bli för mycket för mig.
men jag svarar att han är en jag har jobbat ihop med.
hade vi varit samma för varandra, hade jag varit den personen, hade hon vetat vem han är.
jag är inte den personen.
någon dag senare vinkar jag och kramar henne hejdå.
det har slutat regna.
och när jag promenerar hemåt,
är klackarna mot asfalten,
det enda som slår.
allt annat har tystnat.
hade jag berättat mer,
hade mitt hjärta slagit för mer än överlevnad,
hade vi varit de personerna för varandra.
men jag har stängt av,
igen.
att jag aldrig lär mig.
några dagar senare, jag hälsar på hos kära pinnen, hon är som vanligt fast annorlunda.
och jag hade sagt något om att jag inte var i mitt livs bästa form och hon hade sagt något om
- då köper jag hem vin och så blir du lite lyckligare
så vi dricker vin och är som vanligt,
fast annorlunda.
och ibland jag vill skrika rakt ut av smärtan som bultar och slår vilt omkring sig.
och ibland vill jag bryta med alla.
jag orkar inte.
mitt problem är inte att jag bränner broar,
mitt problem är att jag aldrig bygger några.
det är några dagar senare, min kära vän ringer, det är fredagskväll och jag har varit på en liten tillställning med glögg, vin och snittar. en tillställning med människor som aldrig ångrar någonting, som är säkra och svarar ingenting på frågan om de ångrar någonting. och att de tror på sig själva på frågan om vad de tror på.
jag tittar ner i bordet och säger att jag tror på lycka.
jag tror på lycka,
och jag stänger av.
och min kära vän säger du låter inte helt nykter, becca.
och jag svarar att nej det är jag inte och hon säger men du låter lycklig i alla fall,
det är okej.
jag låter ingenting,
det är inte okej.
det en dag senare och lördagsnatt.
jag går i däck i sängen,
med djupa spår som slitits under lång tid,
utan dubbar,
jag har tappat greppet och får inte tag någonstans längre,
glider längre och längre.
det är inte okej.
.
och jag tänker för mig själv att jag inte skall fly, att jag inte får.
inte igen.
men jag kan inte hindra.
mig.
jag är förälskad.
jag reser iväg en vecka.
jag borde inte,
men jag måste, jag behöver komma bort.
hem.
och jag tar promenader på andra gator med annat sällskap,
och samma
igen.
ibland har jag blivit så fascinerad, så imponerad, så tagen av allt med dig. du har tagit fram mina bästa sidor, fått mig att se och växa i det vackra.
och ibland har du gett mig falska förhoppningar, lett mig in på fel vägar, gjort att jag inte kunnat motstå. och ibland har du bidragit till att jag har gjort mig själv besviken, och sårat mig. du och jag, vi har sårat mig.
tillsammans.
och jag har hatat dig för saker du har fått mig att göra och sidor du fått mig att visa.
och jag har hatat dig,
som jag har hatat dig.
och velat göra slut.
och jag har viskat,
jag älskar dig.
jag faller isär igen, med dig halvt inuti mig, går jag återigen sönder.
och visst är vi lite trötta på det nu,
båda två.
men det är svårt att finna lösningen som håller ihop.
igen.
samtidigt som jag är i bitar,
blir jag så glad av att se henne igen, min kära vän.
hon fyller mig med värme och slipar otroligt enkelt trasiga kanter mjuka.
och jag passar så bra i det mjuka och i carl malmsten, ljusgrå.
jag kryper ihop med en filt över benen och bläddrar i en bok,
med andra handen hängande,
över kanten.
och hon tar den, stryker över fingrarnas kotor och kramar den,
-du är här nu lillan, pyttis, du är här nu och vi skall gå på konsert.
och jag ler mot min kära vän,
och jag tror hon vet vad det och hon betyder.
allt.
jag är förälskad.
olyckligt.
och jag är ledsen och förvirrad och änslig.
ständigt denna ängslan.
och jag lämnar hemmet, går genom gamla stan, bort.
vi möts upp på biblioteksgatan och jag ser henne innan hon ser mig.
och det tar över mig igen, hon förstår ingenting.
men vi kramas och hon pratar om väskan igen och den lilla djävulen i mig vill skrika du förstår ju ingenting,
igen.
djävulen bär prada,
igen.
och hon förstår inte,
och jag vet inte.
aldrig vet jag.
senare blir det som det brukade vara,
igen.
vi skrattar, är sarkastiska och ler
och den lilla djävulen i mig kryper ihop och ber om ursäkt för sitt utspel,
inuti
och jag ler större,
utanpå.
jag hittar en jacka. den är så fin och så dyr.
och när jag är hemma igen, hos min kära vän säger jag att jag behöver den, och hon frågar vad den kostar och jag svarar att jag behöver den, hon frågar vilket märke det är, och jag säger att jag behöver den. och hon säger att min själ kanske behöver den, och ja, ja den behöver den! säger jag, den har inget annat, den behöver den.
och hon:
-säg inte så, jag börjar snart gråta.
och ensamheten gråter redan.
inuti.
jag tänker, säger och skriver halva meningar.
det är den som får mig att säga så, att göra så, känna så. som får mig att försöka köpa fyllnad till hålet, som får mig att vilja köpa den jackan, som får mig att köpa flera nummer av faktum/situation stockholm av samma försäljare, som får mig att försöka fylla hålet med sådant, hålet som inget köpt kan fylla. det är den som får mig att aldrig hitta rätt, hem, att inte känna tryggheten. får mig att ha rädslan i blodet. det är den som givit mig övergivenhetens rymningssäkra fängelse.
ja, det är den herrelösa hunden som irrar omkring i mitt inre som får mig att säga så, göra så, känna så.
som får mig att ha en relation med en upptagen kille som nyss fyllt tjugo, den som får mig att tänka att jag kanske valde att han skulle välja mig, den som får mig att falla och ge efter varje gång han lägger sina seniga armar om mig, den som får mig att ta vad jag får och snabbt sluka det, för att det inte skall försvinna. som får mig att stöta bort det i samma sekund det blir allvar. den som får mig att längta och som får mig att hugga, sparka och åla mig bort när jag egentligen bara vill stanna och vila. i någonting. som får mig att alltid ställa upp, att alltid ha tid, även om det slår tillbaka och gör ont, som får mig att lyssna på det andra behöver få säga, som får mig att kasta mig mot marken för andras skull, om och om igen, som får mig fortsätta släpa mig fram blodig, trött och matt, för att stanna upp är för farligt och skrämmande. det går aldrig att lita på något, någon, allra minst på sig själv.
det är den som gör att jag inte kan ha förtröstan och tillit. det är den som får mig att alltid vara spänd och rädd för vad som komma skall, som får mig att bli skrämd av lyckans förgänglighet istället för att njuta.
och vi har druckit vin och det är sent,
och dags för den sista sången, vi håller om varandra i mörkret och sjunger med.
graderna sjunker så fort överallt och det hjärta som skulle
bli ditt på nåt vis det fryser nu sakta till is
...det börjar bli kallt
här sitter jag och baddar såren med salt
det går åt helvete med allt
och ja,
jag är förälskad.
olyckligt.
igen.
i livet.
"
The Aliens
you may not believe it
but there are people
who go through life with
very little
friction or
distress.
they dress well, eat
well, sleep well.
they are contented with
their family
life.
they have moments of
grief
but all in all
they are undisturbed
and often feel
very good.
and when they die
it is an easy
death, usually in their
sleep.
you may not believe
it
but such people do
exist."
Charles Bukowski
-------------------------------------------------------------------------------------
jag tittar ner i min drink, en kall kväll nära midnatt i november. rör sugröret lite i den rosa sörjan. hon frågar om vi skall beställa in mer, ja visst.
jag kan inte tygla det, mig. jag kan inte tygla mig längre, jag vill komma loss men är fast i ingenting och jag vet inte hur jag skall styra mig rätt, hur jag skall.. ja, hur jag skall göra. och det skall väl vara en bra dag egentligen, en bra kväll men jag vet inte riktigt längre, nej jag vet inte riktigt hur det är.
tidigare satt jag och funderade på om jeansen kanske satt lite illa ändå, eller gör de, är de lagom lösa där och där och skall jag verkligen ha acne jeans i storlek 25, är det rätt att ha jeans i storlek likt ens ålder, ja, nej, jag vet inte riktigt längre.
och det är torsdag och hon är på besök igen och tittar på min väska och jag visade den i en affär, för en kompis till mig och han sa compare to that all of your marc jacobs and louis vuitton is shit, shit! och jag tittar lite oförstående på henne och tänker compare to your life, my life is shit, shit! and yes the devil most certainly wear prada... och jag vill skrika du förstår ju ingenting, du gör inte det! fast det är så jävla orättvist.
och ibland så känns det som om jag aldrig blir kvitt det, svårmodet, som om jag är så för alltid, ibland känns det så främande att jag skulle kunna vara något annat, lika främmande som att försöka föreställa sig en helt ny färg.
jag vill inte bli av med det helt, det är en del av mig som varierar i omfattning,och kommer alltid att vara, jag vet det. men jag vill inte att det skall tynga mig, hålla mig nere. att känsligheten skall bli en börda jag plattas och mattas av.
jag vet att jag måste arbeta med vissa delar, med vissa händelser, jag låtsas som om jag inte behöver det, som om det inte behövs, som om att det är onödigt.
men jag vet att de hela tiden arbetar med mig, om jag inte arbetar med dem.
men jag är trött, så otroligt trött, men jag måste.
ja, jag vet, för de arbetar alltid med mig.
bryter ner.
jag vill bygga upp, ja, jag vill det, tro mig, jag vill det.
jag vill använda styrkan som känns som en svaghet till det, inte till det omvända.
och så känner jag att ja nu, nu vet jag hur det är och vart jag ska och hur jag skall göra, men det går så fort, så fruktansvärt fort att tappa bort det igen. att gå vilse.
och jag blir arg för att jag inte kan det, för att jag är så dålig på att leva, på att jag förstör så för mig sjäv,
på att jag inte kan leva med mig själv.
på hur jag gör allt så svårt.
på hur jag bryter ner allt.
mina inre dialoger berövar mig livet.
och det är lördag och jag har en liten bjudning, för att jag vill, måste.
men helst av allt vill jag bara att någon skall hålla om mig, så att jag kan känna att jag okej, du vet, oavsett och oberoende
av allt det där andra.
"
det är broder daniel på repeat och shoreline har aldrig varit så bra som...
och det är fredag och det är vin innan fyra och det är after work och det går åt helvete.
allt jag rör vid går åt helvete.
just as sweet as hell.
och jag kan inte hantera det längre och efter två glas och innan midnatt måste jag likt askungen hem.
jag klarar inte mer.
viskar skrikandes i hennes öra att jag måste gå. och hon viskar skrikandes tillbaka att hon älskar mig ändå.
jag klappar hennes axel innan jag går den branta trappan ner med tårarna brännandes bakom ögonlocken.
och så fort jag har fått min jacka, så börjar jag springa avenyn upp,
för att,
bara komma bort.
snubblar på ord, tankar, steg och det som inte finns.
tar det lilla av mitt förnuft som finns kvar, i handen, kramar om
och slutar springa,
tar bussen några hållplatser och låser upp dörren till det som är mitt hem.
aldrig längtar jag efter mitt hemma så mycket som i mitt hem.
dricker vatten
som kryddas av tårarnas lite bittra sälta
och jag vet inte hur
jag skall kunna sätta någon annan smak på livet igen.
