Bara så länge vågorna slår.

varje gång jag reser ifrån den här staden i mer än ett par dagar brukar jag fira med att köpa ett någon ny låt. så blev det inför förra helgen när jag efter en fredagskväll då fröken utropstecken åh:at mig tre gånger, vilket är för många åh även för fröken utropstecken, satte mig på ett tåg till en mindre stad. jag lyssnade utan att höra på foo figheters gamla times like this. väl där i den mindre staden var jag mer berusad än vad som är godtagbart och vackert och som borde frambringa åh:n av andra orsaker än de åh:n fröken utropstecken brukar utbrista i. det är det jag minns. det och min vän, som blev mycket glad över att jag tagit biljetterna hon gett mig och satt mig på ett tåg. times like this you learn to live again nej jag tror inte det, jag tror ingenting längre. det är min största brist, en stor förlust.
 jag tror och hoppas knappt längre.

jag åker tillbaka och allt är tillbaka, jag är ensam och jag gråter mig till sömns igen. alla delar inom mig skriker och vill ha uppmärksamhet, alla skriker de fram sitt budskap med hög stämma som börjar bli hes. och det enda jag kan svara är jag orkar inte, och så trycker jag bort något en bit, de byter plats och fortsätter skrika. de är ensamma i grupp och kan inte samarbeta, jag har aldrig känt mig så trasig och osammanhängande som jag gör nu. jag är vilse. jag kan inte tänka klara tankar, de är inte ens hela, bara trasiga, fragment. jag har aldrig försökt vara någon annan, aldrig försökt att vara som alla andra, bara varit mig jag och det har alltid fungerat, kanske för bra. men det går inte längre, för jag vet inte vad som är jag.
jag har tappat bort mig själv.

det går ett par dagar, jag går omkring i regnet och är trött. innerligt trött.
på regnet.
på nätterna.
på allt.
på mig. 
igen.

och när han ringer och vill att jag skall komma upp och säger att han behöver mig, säger jag självklart att jag kommer.
han säger att han behöver mig,
jag känner att jag behöver känna mig behövd.
och det är ju inte så att jag skulle göra allt det jag borde göra om jag stannade, så jag packar en liten väska med blommor på och jag köper håkan hellströms för en lång lång tid och sätter mig i den stora xc90n som han så gärna lånat ut när jag säger att jag måste åka.
den gör att jag känner mig liten, väldigt liten. och jag funderar på vad jag vill, om jag vill känna mig liten eller om jag vill känna mig stor. vad vill jag? vad vill jag? vad vill jag? det ekar hela tiden. vad vill jag?
jag vet inte. jag vet inte mer än att jag vill känna mig mindre splittrad och frågande. inför allt.
att jag behöver en paus.
jag lyssnar på broder daniels shoreline och på håkan och jag sjunger högre och högre och jag känner mer och mer. jag orkar inte med mer.
jag orkar inte med mer, "var egoistisk det är alla andra"-beteende, jag är inte byggd för det, jag blir bara ledsen och kall, hur jag än gör. mina armbågar är vassa men jag vill inte trycka in dem i andra, för att jag skulle kunna. jag vill inte vara en del av det, även om jag vet att jag borde och måste sätta mig främst, någon gång. för att överleva.
en kompis ringer och hon undrar hur det blev så, hur det kunde bli så att hon inte vet om att jag reser mellan olika städer och hälsar på. och jag svarar inte det blev så efter du blev tillsammans med din nuvarande pojkvän och vi inte hördes lika mycket, jag svarar att det blir så ibland, för det blir så ibland, av olika anledningar.

efter att jag har varit hos min vän en tid, åker jag vidare till min bror och hans familj, jag halvsover på deras soffa en stund. innan min äldsta brorsson tre år gammal skall gå och lägga sig kramar han sin pappa, sedan springer han runt bordet och kramar mig. vi har inte setts på ett år och de säger att han inte brukar krama någon annan är sin mamma och pappa, men han kramar mig. mitt hjärta tinar upp några grader.
min bror ger mig gratisbiljetter som han fått via jobbet, till henrik schyfferts 90tals show och jag ser den med en av de sötaste pojkarna jag vet ,nära mig.
och den är riktigt bra, jag skrattar så som jag inte har skrattat på länge, så som jag verkligen behöver.
sedan går jag hem till min kära vän och är glad. vi kramas och pratar och går sedan och lägger oss brevid varandra i hennes säng och hon pussar mig tre gånger på kinden innan vi säger gonatt. 
alla de gånger jag vaknar under natten känner jag hennes hand på min ryggrad, det lugnar mig. jag behöver närhet, kärlek och trygghet.
jag orkar inte mer själv.
jag har saknat henne.
också.
vi pratar lite till när vi vaknat och dricker kaffe i blommiga muggar, vi kramar varandra hejdå  två gånger och jag går vidare till min vän som drar med mig ut i stureplans natten. vi somnar hemma hos honom, han håller om mig tyst hela natten och jag gråter inte.
jag behöver det.

när jag sätter mig i bilen, regnar det inte. när jag kommer in i min lägenheten ligger det två handskrivna brev på hallmattan, det är inte många som skriver brev på fina papper längre, men hon gör det och det är vackert.
jag är här igen och kanske kan jag vara hemma här.
det känns lite bättre, i alla fall.
just precis nu.

som följd av en rad olyckliga omständigheter,
träffade jag  honom förra söndagen,
med lite vodka i blodet ,
och lite svärta i hjärtat och runt ögonen.
han såg lite förvånad men glad ut när han såg mig.
jag såg lite spänd men inte så förvånad ut när jag såg honom.
han ger en puss på kinden och två armar om
jag ger en arm om
och ett hej.

det är inte vodkan som får min röst att mjukna,
det är han,
han har alltid haft den inverkan på min röst.
den får en annan ton i hans närhet.
verkligheten får en annan ton i hans närhet.

personer i min närhet brukar säga att jag är väldigt ärlig, eller för jävla ärlig, men inte elak, oftast.
och oftast är det nog så, ja.
men ibland är jag tyst istället, undanhåller inte sanningen, håller den bara bortanför ljuset.
ibland.

vi sitter i en trappa, jag har mjuknat och ljusnat.
han flätar in sina fingrar i mina.
och han frågar om han kan få sova med mig inatt?
jag stelnar till.
snälla?
jag tittar på honom och för en gångs skull vet jag precis vad mina ögon säger.
han ler lite mjukt och säger, jag menar sova, jag vill hålla om dig hela natten, det räcker för mig, jag skulle inte säga det om jag menade något annat.
jag tittar igen och jag vet vad mina ögon säger igen och fast jag vet att det är tydligt nog, säger jag
som om och ler lite.
jag är sjukligt trött på alla som skarvar sanningen till den vackraste formen hela tiden.
så trött att jag nästan säger att jag har haft väldigt lite livslust det senaste, eller snarare kämparlust, jag vill gärna leva och må bra, men jag är lite för trött på att kämpa för att göra det,
och definitivt väldigt lite sexlust,
det senaste och oftast.
men jag säger ingenting.
han skrattar litegrann och säger nja okej jag skulle inte säga exakt det men jag skulle inte säga så som jag sa, för jag menar verkligen att det räcker för mig om jag får hålla om dig hela natten.
jag tänker på det svarta i hjärtat och på de rast och sömnlösa nätterna och på tårarna som varit mig alltför nära i en period, när jag vänder och vrider på in och utsidan.
det är skönt att ha någon som kan hålla det borta och mig stilla,
skönt att somna i någons starka skyddande armar.
det är det, jag behöver det, jag måste tillåta mig det.
så det blir så.
en rad olyckliga omständigheter kan leda till en lugn natt.
som kan leder till flera lyckliga nätter efter det.
kanske var det ödet som gjorde att han kom hit igen.
det är skönt att somna med starka trygga armar om sig.

det är skönt att somna med hans starka trygga armar om mig,
jag tycker om att känna hans fingrar inflätade i mina när jag vaknar mitt i natten.
och jag vill att vakna med honom brevid mig.
det vet jag.
imorgon åker han till sitt studieland igen.
det vet jag också.

jag behöver din famn att gömma mig i jag behöver din famn mot min melankoli jag behöver dina drömmr då mina inte räcker till och jag behöver all din vilja de dagar jag ingenting vill"


det krävs mer.

jag ägnade två veckor åt att försöka styra ödet och för det får jag en you're a hottie invitation på facebook? utan samband, visserligen av han, som var anledningen till att jag ville styra ödet. 
och han har inte ens den applicationen själv? varför?
vad hände.
varför blev jag en facebookanalyserande hysterika?

det blev jag inte.

det krävs mer.

han, är tillbaka i sitt studieland.
jag är tillbaka på unversitetet, 200% heltidsstudier,
jag inbillar mig att tre scheman och arbete skall hjälpa mig att hålla mig i schack,
det krävs mer.

schackmatt?

och det krävs betydligt mer än en fånig invitation.
ja, klart jag behöver med än så,
för att släppa det krampaktiga taget om mitt hariga blödande hjärta.

lördag och jag tar glaset som erbjuds och fyller det med vin och åker vidare och fyller ett annat glas med samma innehåll, ilskan bubblar på insidan och leendet bubblar på utsidan.
jag dansar, hoppar och svettas till kiss I was made for loving you baby, på en av avenyns sunkigaste hak som jag aldrig besöker, jag försöker prova nytt.
min kompis gestikulerar att jag skall ge vika och sluta kvällen med läkarstudenten som är väldigt nära hela kvällen. hon älskar den bekräftelsen, mig ger den ingenting.
det krävs mer.
 jag hoppar vidare.
jag håller krampaktigt fast vid gammalt,
vi går vidare.
det krävs mer.än en facebookinvitation,
gammalt flashar förbi i minnet.
han säger: du är så himla vacker. jag vill krypa ur mig själv och slingrar mig, flackar. han stryker mig över kinden och försöker fästa sin blick i mitt flackande. jag undrar varför jag alltid hamnar mot väggen med vackra killar och viker ner blicken. han säger jag tycker så mycket om dig, jag blundar. han säger: du verkar inte vilja förstå att jag är kär i dig och har varit länge, du är fantastiskt vacker och smärtsamt intelligent.

det handlar inte om vilja.
jag vill.
vill verkligen.
det handlar om rädsla.
det kanske handlar om vilja.
jag är rädd.
är verkligen rädd.
osäker.
det kanske inte handlar om rädsla.
det kanske handlar om vilja.
våga.

dansar vidare,
går hem,
ensam.
är ensam.

vaknar, samma som tidigare, tittar på mobilen, ett litet brev i ena hörnet.
bläddrar vidare, tittar i sända objekt listan, inte vad, bara till vem.
ser bra ut.
läser, svarar. kära pinnen ringer upp.
vill du vara toastmaster på mitt bröllop. tänker, tvekar, hon lirkar, okej, visst.
ser mig stå i klänning och prata inför tvåhundra personer.
tänker, hjälp mig nu.
pratar vidare.
hon frågar, jag hoppas att du svarar jakande på nästan fråga också,
tänker, hjälp mig nu.
vill du vara brudtärna på mitt bröllop, snälla, du, DU måste. svarar, självklart.
HJÄLP MIG,
NU.
ständigt denna ängslan.
vad är det för fel, varför är jag så rädd.
vad är det för fel jag inte kan göra rätt.

champagne två vardagskvällar, träffar honom. det har gått ett tag nu. jag har gått ett tag nu. utan honom.
han låser mig mot en vägg i rummet med det vackera pianot.
-snälla kom till mig på fredag.
det räcker att vi ses idag.
-du verkar inte vilja förstå att jag älskar dig och vill träffa dig.

jag verkar inte vilja förstå någonting.

tar ytterligare ett glas rosa champagne.
går hem ensam.
somnar gråtandes.
jag är ingenting.
jag förstår ingenting.
jag vet ingenting.

går till skolan, tidigt semnarium.
försöker hålla fokus.
-annat är det nuförtiden, ingen litar på någon.
nä precis säger jag, lite för fort verkar det som.
-nejmen alltså, inte när man gör affärer.
nej, nej just det.
aldrig?
går hem,  försöker värma mig mig i duschens varma strålar.
det krävs mer.

så det är lördag igen,
jag är redo.
skall ta det lugnt med alkoholen och dansa.
skall inte leta efter hans ögon, eller hans, eller hans ögon i mörkret. efter något.
jag skall leta efter mina.
det kräver mer.

fick jag spela om partiet, fick jag chansen en gång till, fick jag vrida tillbaks tiden om dom gav mig en ny giv, fanfanfan det skulle varit du, fanfanfan det skulle varit du"

jag drack bort allt förstånd för två veckor sedan.
och sedan dess har jag försökt rensa och sortera,
tankar och ting.
och försökt styra ödet.
jag vet inte ens om jag tror på ödet.
på vad jag tror.
om jag har någon tro.
ingen tilltro.

jag var så hemskt besviken och sviken under årets sista dagar att jag ville bli,
hårdhudad och egoistisk.
beklämande,
och hemskt barnsligt för någon som,
endast av SJ och SAS anses som ungdom.
och det är ju egentligen självklart,
att jag inte vill vara så.
jag är känslig och (om)tänksam.
och jag tycker ju egentligen om det.
men ibland gör känsligheten ingen och inget  gott.
och jag ville lämna den så ensam som den kan göra mig.

och mest sorgligt  var att den enda personen som fick uppleva den förbättrade försämrade versionen av,
det som skulle föreställa jag.
är värd så mycket bättre.
så jag har försökt styra ödet,
till att vi skulle ses,
i alla fall en gång endaste gång till.
så att jag kunde visa honom hur vacker han är,
och hur enormt tacksam jag egentligen är och... 

inbilla mig att det faktiskt finns något som heter tredje gången gillt (?)
intala mig att jag skulle kunna få och ta en chans till.

det kändes så otroligt viktigt.
att jag skulle få möjligheten att berätta för honom vad han har betytt för mig,
att kunna ge något tillbaka.
jag gjorde subitla försök, blev djärvare och...

tänkte att jag kan styra det om jag vill.
så som tankar kan gå om livet,
jag kan styra.
jag har makten.

sen suddas den svaga,
starka tanken bort,
som den gör när motsatsen bevisas.
klart och tydligt,
om och om igen.
som när,
fröken utropstecken en regnig söndagseftermiddag på ett cafe,
med en kopp kaffe i handen berättar om undersökningarna och resultaten.
och jag inte får fram mer än
va? hjärntumör? va?
och jag kramar om hennes hand. 
ger värme.
och hon ser in i mina blanka ögon och säger att hon inte har tid med det, inte har tid att må såhär, att vara ledsen.
nej, inte har vi tid med sådant, vi har inte tid svarar jag,
utan att veta vad jag egentligen säger.
vi håller om varandra länge innan vi skiljs åt.
vi har tid.

svag,
jag försöker fortsätta mitt försök att styra ödet.
jag rensar och sorterar.
flyttar runt på alla väskor jag har köpt för att förvara mina saker i.
det viktigaste.
jag har inte tid.
sådant jag egentligen helst bär med mig,
på mig.

jag bär med mig henne,
i hjärtat.
jag har tid.

det går nästan en vecka och jag försöker fortsätta.
jag samlar mod.
jag åker till förorten och samtalar med en gammal whiskey i ena handen,
och fröken utropstecken i andra.

och jag är en sån osäker jävel.
att jag ibland känner behovet av att gömma mig bakom andras namn.
miuccia prada kändes för stunden som ett bra namn att gömma mig i.
jag lägger en kjol och top på disken och drar mitt kort.
och tittar bort medan han på andra sidan gör sitt arbete.
jag är rädd.
alltid är jag så rädd
för ingenting.
det ger mig ingenting.

och medan jag skriver mitt namn på den streckade raden,
frågar han om jag skall ha mig på det ikväll, det är ju så snyggt ihop!
ja, det skall jag nog svarar jag blygt under den långa blanka bruna luggen,
som fungerar bra att gömma sig bakom.
jag gömmer mig bakom mig.
egentligen vet jag det redan.

det jag visste på nyårsnatten, som jag drack bort tillsammans med förståndet.
hade jag kunnat gå,
hade jag inte gått.
bort,
från honom.

så jag tar på mig mina nya kläder och mina höga klackar,
jag går på fest.
och jag dricker vin.
och jag behåller förståndet
för jag vet.

att han är hemma hos sig.

jag dricker mer vin.
och jag behåller förståndet.
för jag vet.
att han är hemma hos sig,
för jag vet
att han inte kommer att komma hit.
eller jag dit.
för jag vet
att han är hemma hos sig,
tillbaka i sitt studieland.

och jag dricker mer vin.

och de säger att jag är väldigt vacker ikväll,
och vilken fin kjol.
jag ler blygt, bakom den långa blanka bruna luggen.
och jag undrar varför
jag försöker
när han
inte längre
är här.

varför jag har tackat nej två gånger.
det ger mig ingenting.
rädslan ger mig
ingenting.
han är allting.
jag vill inte bry mig om någon.
jag vill inte tycka om någon.
jag vill bry mig om honom.
jag tycker om honom.
jag vill vara snäll mot honom.
allting.

jag sorterar tankar och ting.
och jag kan inte minnas när jag tog på mig ryggsäcken.
men jag önskar så,
att jag kunde ta av mig den.

och att han var här igen.
och att det går att styra ödet.

men jag ger inte upp.
jag får inte ge upp.
jag vet,
att jag inte får ge upp.
mitt förstånd kanske hittar mig igen.

 it's hard to keep an open heart when even friends seem out to harm you but if you could heal a broken heart" (vi glömmer det där om att jag grät mig till sömns på julafton).


2007 gjorde sig nästintill på egen tass till ett riktigt hundår.
var på det stora, fruktansvärt. mitt sämsta är.
och många i min bekantskapskrets värsta på länge.
med ond bråd död, gravallvarliga sjukdomsbesked, hastiga avsked,
krokiga vägar, lögner, svek och skakande upplevelser
var 2007, outtröttlig trötthet.
det ger 2008 god potential att bli mitt bästa. 
mattan som ständigt dragits undan och lämnat mig liggande
ensam kvar
är utbytt av en vacker röd..
och stannar den inte som min vilja.
vill jag att 2008 ger mig någon som håller mig stilla och hel,
när allt skakar och faller isär.

jag har tre önskningar och viljor inför det nya året.
tre.

det blir nyårsafton och för att komma ifrån husbygge, barnprat och bröllopsplaner väljer jag en annan fest.
med höga klackar, svarta byxor och svart blus, det är inte mycket som glittrar mer än ögonen.
jag är mig själv och känner mig helare och starkare än på mycket längre.
allting hänger ihop.

och han är mycket sötare än jag minns honom. och hans ögon är precis lika vackra som jag minns dem.

och de stjäl blickar över hela rummet och jag kan inte låta bli.

och det enda som påminner mig om allt det jag inte har är min väninna som berättar om ett samtal hon har fört med en anna väninna, om mitt till synes eviga singelskap
- jag kan inte förstå hur hon kan vara singel, jag vet ingen så social och vacker som hon.
och jag lite ansträngt och tänker att ibland är det möjligt att lura alla, utan att vilja och att jag som det sägs på handelshögskolan verkligen tillhör skipthecrapgenerationen.
mina ögon fastnar på honom igen och min bästa väninna/darling/sambo/kombo försöker viska något i mitt öra om honom och jag ler och svarar.
och innan första glaset är uppdrucket vid middagsbordet frågar han hur det går med kärleken, har jag hittat någon livskamrat än?
det svider till i mig, på en plats jag inte trodde fanns.
och jag svarar att jag väl inte har det, att det går lite dåligt med det.
ja, hjälp vad dåligt det går med det upprepar  jag för mig själv, på platsen jag inte trodde fanns. och han säger lite för högt för att jag skall vara bekväm med det 
- men vi har ju redan delat säng, becca och jag, det är bara att fortsätta på den vägen.
och ibland känns det som helt rätt väg att gå vidare på. 

alla skålar, ler och är glada på tolvslaget, glada att lämna 2007, att byta år, blad och se framåt.
och det märktes på inkommande nyårshälsningar att 2007 varit illa.
med bland annat- jag skulle tagit hand om dig bättre fina och nu slår vi världen med häpnad.
det är bara ett nytt datum, en ny kalender.
men i år har det större innebörd, i år är det större.
 för mig.
allt får större betydelse när det inte finns mycket att hålla tag i.
och jag kan inte låta bli att fastna med blicken i hans ögon oavsett om han är nära eller långt borta.
det är något med de ögonen och har alltid varit.
det är alltid ögonen.

jag vet inte hur många glas vin jag har druckit men klart är att det är för många.
och han kommer fram och frågar om jag inte skall följa med ut lite och jag tvekar men följer med.
inte så mycket skipthecrapgenerationen när allt kommer omkring.
och han lägger sina armar om min midja. jag har saknat de armarna. jag har saknat någons armar. jag har saknat allt det som han kan ge mig. han tittar på mig med de där ögonen igen.
- du är så vacker, om du bara visade mig att det är okej, så skulle jag kyssa dig nu.
jag fäller ner blicken åt sidan och stelnar till.
det är alltid ögonen.
det är alltid mina ögon,
som ställer till det för mig.
jag tillhör inte skipthecrapgenerationen,
alls.
jag vet inte ens vad det är jag skräms av.
men jag är så rädd att jag måste vända mig om och sen ställa frågor om hur han har det i landet där han nu bor.
och han svarar.
-ärligt becca, det är dåligt, det är verkligen dåligt, seriöst.
och jag vet inte vad jag skall göra av mig själv,
det är bara tomma ord.
jag är helt tom. 
om det inte vore så komplicerat-
är det inte alltid
så komplicerat som det
görs.
förhoppningsvis begick  jag 2008:s största misstag när året bara var några timmar gammalt,
för värre misstag vill jag inte göra.
vill man ha något, skall man ta det.
jag lär mig visst aldrig.

happy new year, happy new year, happy new year.

tveksamheter
alltid.

och jag har märkt hur de under hösten stundvis
har tagit över mina tankar och mina meningar.
smugit sig in.
initialt subtilt
vidare mot
tydlighet (?).
jag älskar henne (?)
jag tycker om dig (?)
tänkt
sagt
med en antydan till frågetecken.
inte uttalat
men nära bakomliggande.
som produkt av
en längre tids
osäkerhet,
tvivel.
och otrygghet
jag duger (?)
det blir bra (?)

det är fredag.
det är eftermiddag,
tänkte:
vad och var hade jag varit utan henne.
hon har betytt allt
i vissa stunder.
varit där och varit trygg.
jag var så lycklig över att jag har och har haft henne i mitt liv.
vackert.
det kändes vackert.
äkta, på riktigt och ärligt.

det är fredag.
det är kväll.
festen är okej, trevlig.
inte mer,
inte mindre.
vill inte höra mer om
hur de anser att jag är intelligent,
att jag är vacker och sådant.
det är bara akademiska poäng
och personliga åsikter (?).
det känns svårt.
svårare än vad det är (?).
tar mitt glas, styr mot köket.
hon säger -ta mitt med, fyll på mitt med.
visst, självklart!
jag vinklar karaffen och vinet kluckar ner i glasen.
och jag hör hur samtalen går vidare i rummet intill.
och jag hör hur de pratar om honom.
min föredetta.
min allra känsligaste föredetta.
det är något.
en ny butik som öppnas, de är någonannastans.
sen hör jag en annan röst som säger
-ja, det var då det började, då ni hånglade första gången!
-sssssccchhh, hon väser högre än vad som krävs
och för sent.
jag har redan hört.
de har redan avslöjat ytterligare en affär.
med min dåvarande bästa väninna.
jag orkar inte.
och jag vill återigen bryta med
alla.

det
här
orkar
jag
inte.

jag vill vara ärlig
vill vara snäll
vill ställa upp.
vill alltid vara sann
vill alltid veta sanningen
ibland undrar jag varför
jag strävar så. 
när sanningen inte är sann
när sanningen inte är vacker
när sanningen
kan göra
ont.
så ont.
när alla alltid jagar
nästa bekräftelsekick.

men jag hatar när människor
ljuger för mig.
det är värre
mycket värre.
som om jag
inte skulle kunna hantera sanningen.
jag kan hantera sanningen.
jag kan inte hantera att någon ljuger.
det är värre
så mycket värre
än
sanningen.

det
här
orkar
jag
inte

jag är så trött på det,
in i märgen trött på hur allt
allt
allt
allt
som för stunden känns fint, vackert, tryggt.

timmar senare
alltid.
smutsas ner
eller försvinner,
rycks ifrån mig.
alltid.

jag väntar lite
längre
än vad som krävs.
tar en klunk av det väntande vinet,
mer än som krävs.
går tillbaka,
låtsats som om jag aldrig hört
men jag vet att hon
antagligen förstår
att jag vet.
och hon säger - thank you darling!

han är betedde sig vidrigt
om och om och om
igen.
han gjorde fel
det är hans fel.
inte hennes.

men min vän?
min så kallade bästa väninna?
det
här
orkar
jag
inte.

det är länge sedan nu
och det borde inte
kännas.
räknas.

i den allmänna konkursen
som är mitt känsloliv
borde ytterligare minus
inte göra någon skillnad.
men jag känner mig
besviken.
och sviken
av livet.

ensam.
ensam
är
inte
stark.

det här orkar jag inte
längre.

jag duger ?
det blir bra ?
?

dramatiska kvällar, eviga nätter, långa telefonsamtal, bubbligt vin och stora tårar. jag fryser redan och de minnena värmer mig inte.
en fredagskväll och jag står ensam och väntar på henne vid ett spår på centralstationen.
och jag är lite orolig att jag inte kommer att känna igen henne, en oro väl befogad som obefogad. jag ser henne före hon ser mig, vinkar och ler och då ser hon mig.
-oj vad annorlunda du ser ut, jag kände inte igen dig, verkligen annorlunda!

vi är inte de vi har varit, vi fyller inte längre tomrummet som har funnits.
och fortfarande finns.
jag ler och säger att det måste vara frisyren. men jag vet att det inte bara är frisyren,
det är allt,
jag inte längre den personen. 
vi dricker vin och går på stan och på liseberg och det regnar.
vi går ut och äter och dricker vin och går vidare och dricker drinkar,och det regnar.
vi går vidare och hon säger att det är fantastiskt att ingen har gråtit än eller att hon inte har gråtit än och jag tänker att det kommer vi inte att göra, jag är inte den personen längre.
vi är inte de personerna för varandra längre. som om jag aldrig hade tänkt det pratar hon vidare om att jag har räddat hennes liv och jag tänker att nej, det har jag inte alls.
och jag inte är den personen längre.

på väg hem frågar hon vem han är. vem?
jag frågar men metalliskt kall röst,
det är fel.
han som såg ut som om han hade sett ett spöke när han såg dig och vars glädje lyste mer än alla lampor på liseberg i  hans ögonen när han la armarna om din midja och pussade dig ömt på kinden.
va? pratar hon så?
och jag vill svara jaså han,
som om han är ingen,
att han är ingen.
för han börjar bli för mycket för mig.
men jag svarar att han är en jag har jobbat ihop med. 
hade vi varit samma för varandra, hade jag varit den personen, hade hon vetat vem han är.
jag är inte den personen.
någon dag senare vinkar jag och kramar henne hejdå.
det har slutat regna.
och när jag promenerar hemåt,
är klackarna mot asfalten,
det enda som slår. 
allt annat har tystnat.

hade jag berättat mer,
hade mitt hjärta slagit för mer än överlevnad,
hade vi varit de personerna för varandra.
men jag har stängt av,
igen.
att jag aldrig lär mig.

några dagar senare, jag hälsar på hos kära pinnen, hon är som vanligt fast annorlunda.
och jag hade sagt något om att jag inte var i mitt livs bästa form och hon hade sagt något om
- då köper jag hem vin och så blir du lite lyckligare
så vi dricker vin och är som vanligt, 
fast annorlunda.

och ibland jag vill skrika rakt ut av smärtan som bultar och slår vilt omkring sig.
och ibland vill jag bryta med alla.
jag orkar inte.
mitt problem är inte att jag bränner broar,
mitt problem är att jag aldrig bygger några.

det är några dagar senare, min kära vän ringer, det är fredagskväll och jag har varit på en liten tillställning med glögg, vin och snittar. en tillställning med människor som aldrig ångrar någonting, som är säkra och svarar ingenting på frågan om de ångrar någonting. och att de tror på sig själva på frågan om vad de tror på.
jag tittar ner i bordet och säger att jag tror på lycka.
jag tror på lycka,
och jag stänger av.
och min kära vän säger du låter inte helt nykter, becca.
och jag svarar att nej det är jag inte och hon säger men du låter lycklig i alla fall,
det är okej.
jag låter ingenting,
det är inte okej.

det en dag senare och lördagsnatt.
jag går i däck i sängen,
med djupa spår som slitits under lång tid,
utan dubbar,
jag har tappat greppet och får inte tag någonstans längre,
glider längre och längre.
det är inte okej.

The Aliens
you may not believe it
but there are people
who go through life with
very little
friction or
distress.
they dress well, eat
well, sleep well.
they are contented with
their family
life.
they have moments of
grief
but all in all
they are undisturbed
and often feel
very good.
and when they die
it is an easy
death, usually in their
sleep.

you may not believe
it
but such people do
exist."
Charles Bukowski

-------------------------------------------------------------------------------------

jag tittar ner i min drink, en kall kväll nära midnatt i november. rör sugröret lite i den rosa sörjan. hon frågar om vi skall beställa in mer, ja visst.
jag kan inte tygla det, mig. jag kan inte tygla mig längre, jag vill komma loss men är fast i ingenting och jag vet inte hur jag skall styra mig rätt, hur jag skall.. ja, hur jag skall göra. och det skall väl vara en bra dag egentligen, en bra kväll men jag vet inte riktigt längre, nej jag vet inte riktigt hur det är.

tidigare satt jag och funderade på om jeansen kanske satt lite illa ändå, eller gör de, är de lagom lösa där och där och skall jag verkligen ha acne jeans i storlek 25, är det rätt att ha jeans i storlek likt ens ålder, ja, nej, jag vet inte riktigt längre.
och det är torsdag och hon är på besök igen och tittar på min väska och jag visade den i en affär, för en kompis till mig och han sa compare to that all of your marc jacobs and louis vuitton is shit, shit! och jag tittar lite oförstående på henne och tänker compare to your life, my life is shit, shit! and yes the devil most certainly wear prada... och jag vill skrika du förstår ju ingenting, du gör inte det! fast det är så jävla orättvist.
och ibland så känns det som om jag aldrig blir kvitt det, svårmodet, som om jag är så för alltid, ibland känns det så främande att jag skulle kunna vara något annat, lika främmande som att försöka föreställa sig en helt ny färg.
jag vill inte bli av med det helt, det är en del av mig som varierar i omfattning,och kommer alltid att vara, jag vet det. men jag vill inte att det skall tynga mig, hålla mig nere. att känsligheten skall bli en börda jag plattas och mattas av.
jag vet att jag måste arbeta med vissa delar, med vissa händelser, jag låtsas som om jag inte behöver det, som om det inte behövs, som om att det är onödigt.
men jag vet att de hela tiden arbetar med mig, om jag inte arbetar med dem.
men jag är trött, så otroligt trött, men jag måste.
ja, jag vet, för de arbetar alltid med mig.
bryter ner.
jag vill bygga upp, ja, jag vill det, tro mig, jag vill det.
jag vill använda styrkan som känns som en svaghet till det, inte till det omvända.
och så känner jag att ja nu, nu vet jag hur det är och vart jag ska och hur jag skall göra, men det går så fort, så fruktansvärt fort att tappa bort det igen. att gå vilse.  
och jag blir arg för att jag inte kan det, för att jag är så dålig på att leva, på att jag förstör så för mig sjäv,
på att jag inte kan leva med mig själv. 
på hur jag gör allt så svårt.
på hur jag bryter ner allt.
mina inre dialoger berövar mig livet.

och det är lördag och jag har en liten bjudning, för att jag vill, måste.
men helst av allt vill jag bara att någon skall hålla om mig, så att jag kan känna att jag okej, du vet, oavsett och oberoende
av allt det där andra.

jag har väntat på ett regn jag kan förlora mig i, jag har ett hjärta som slår, inatt har jag bett för stunden dimman drar förbi, för en välkommen vår..."


min kära vän har skickat mig winnerbäcks nya, daugava
och efter en första genomlyssning är det jag har väntat på ett regn som är min.

"..kan ha verkat lite tyngd eller något men det är nog sån jag är...
jag ville vara något som känns. det är trängre här på gatorna fast vi är längre från varann....
kanske kommer en förändring en dag när banden stärks...
jag har väntat på ett regn jag kan förlora mig i, jag har ett hjärta som slår, inatt har jag bett för stunden dimman drar förbi, för en välkommen vår...
det är som om jag har burit en förbannelse, ibland med ryggen rak ibland med både hopp och tro...jag har spridit lite värme jag spridit lite frost ...
jag har gått den kalla gatan ner, jag har frusit alltför länge, jag skall inte vara kall nå mer... jag har väntat på ett regn jag kan förlora mig i, jag har ett hjärta som slår, inatt har jag bett för stunden dimman drar förbi, för en välkommen vår..."

och min darling/bästa väninnan/sambo/kombo ringer när jag står och väntar på en person som är oviktigt viktig.
och min darling/bästa väninna/sambo/kombo är förbannad och suckar
 -jag skiter i allt, vi super till ikväll, jag skiter i allt.

och jag ringer min darling/bästa väninna/sambo/kombo när jag står i affären framför chipshyllan
och
tack för att vi är som ett gift gammalt par... vilket märke på jordnötsringarna är det du vill ha?
och hon skrattar fram
- estrella
tänkte det.

och jag låser upp, öppnar dörren, ropar hej
till ingen.
lägger påsar och rosor som nästan vissnat på köksbänken.

kryper ihop i fosterställning, på soffan,
och är så orkeslös.
häver upp mig.
byter tröja, ser det bleka i spegeln och suckar.

ögonen färgas av själen
försöker dölja det
med mer svärta.

sen är det den vita romen och lightläsk
för jag är så trött på vin.
så trött.
det är virriga ord av virriga känslor
och vi lägger lugnande värmeomslag om varandras själar.

det ringer och de skall ut
och nej inte han tänker jag
inte de orden.
jag orkar inte.
jag är trött.
så trött.

efter mer vit rom och lightläsk ses vi
och han säger de orden.

sen går vidare till lounge(s)
och vakten nickar med ett leende
och min trötthet ler tillbaka.

det är en kompis från förr som sitter i kassan
och det kostar mig ingenting
mer än minnen,
som tar,
men ger mer än pengar någonsin kan.

och när vi gått in säger han med orden
-du är en sån glidare!
mmm  är det enda min trötthet får fram och den försöker le.
tankarna säger
ge mig lite flyt, låt mig flyta.
jag vill inte vara en glidare, jag vill inte glida.
jag vill inte vara på glid.

det går att ha den sämsta torsdagen på år,
en vecka i september är den bara där
och förstör allt
igen.

det går att ha världens bästa darling/väninna/sambo/kombo

-du
mmm
- när man går upp tidigt och går och lägger sig sent blir dagarna så långa.
jag kan inte hålla mig, jag måste fnissskratta och
för det är ju inte alls logiskt, du är så rolig
och hon måste såklart också skratta
vi skrattar hysteriskt.

-du
mmm
-jag lägger min lunch för tining här på diskbänken under natten
gör du det, tror inte det rubbar min världsbild
hon måste fnisskratta och
-du är så knäpp ibland.

det går att dricka ett glas vin den sämsta torsdagen på år.
- du, du behöver ett glas vin MINST!
och jag kan inte neka
fast jag borde.

det går att utföra uppgifter automatiskt en fredag i september
det går ett tag
allt går en stund.
det går att åka till förorten för vin, vin och mer vin.
det går att skratta till tårarna kommer istället för tvärtom.
och dricka vin.
det går ett tag.
allt går en stund.

det går att åka till havet på kräftskiva
och dricka vin, vin och mer vin.
och skratta till tårarna kommer.
det går att lyssna och prata utan att
vara närvarande.
det går ett tag.
det går en stund.
allt går en stund.

det går att höra with every heartbeat med robyn
och stämma in i hur bra den är.
det går att stämma in i
på fredag hör vi den ihop på ett dansgolv.
det går att leva så
ett tag
en stund.
allt går en stund.

det går att somna
och vakna brevid någon
som jag vet att jag älskar
trodde att jag kände
men inte längre vet.
jag kan älska.
det går en stund
det går ett tag
allt går en stund.

det går att svara ja
vi kan ses i ett telefonsamtal
en söndag i september.
det går att släppa allt
och svära över alltings jävlighet
-du
ja?
-har du gått av spårvagnen än? du kan inte svära så offentligt!

det går att vakna en måndag
och önska att det var helg
men längta till vardagen
som aldrig kommer.
det går ett tag
det går en stund.
allt går en stund.

jag går en stund.

jag måste gå en stund.
innan allt går
med
eller
utan mig.